Motorsport

Denna j*vla sjukdom skriver Elli Aspeqvist

Elli har fått överge sin favoritsport på grund av ”denna J*vla sjukdom – läs hennes inlägg som förändrat hennes liv.

När livet Funderat länge på hur man ska börja ett sådant här inlägg. Ska man köra med det klassiska ”allt började för X antal år sedan” och rabbla halva sin livshistoria eller ska man bara gå rakt på sak med vad man faktiskt vill förmedla.

Detta är ett ämne jag verkligen vill ta upp men samtidigt vill jag inte sprida någon ”jag är sjuk, tyck synd om mig känsla” eftersom att sånt är bland det värsta jag vet. Anledningen till att jag skriver detta är för alla reumatiker därute som sitter i samma sits som mig.

Jag är inte ensam om denna rent ut sagt jävliga sjukdom. Jag har följt Nicole Falciani länge som har samma sjukdom, hon en av mina absolut största inspirationskällor. Hon har delat med sig om kunskap till allmänheten och hjälpt så många reumatiker därute.

Hoppas att detta kan sprida lite kunskap och förståelse.

 

 

 

Fast Facts, så vad är JIA?

Jag fick min diagnos när jag var 12 år.

Barnreumatism även kallat JIA är e kronisk sjukdom som orsakar en kronisk inflammation och debuterar före 16 års ålder. Sjukdomen är autoimun och orsakar framförallt värk och stelhet i lederna, men kan även kan drabba andra organ och muskelfästen i kroppen. Reumatiker saknar alltså ”avstängningsknappen” som gör att försvarscellerna drar sig tillbaka efter att de förintat det som ställt till besvär. Inflammationsattacken tillåts alltså fortsätta och blir mer eller mindre kronisk, trots att den skadar den egna vävnaden. Om den aggressiva processen inte hejdas på medicinsk väg, kan brosk och andra vävnader skadas allvarligt. I värsta fall inom bara några månader. Man är konstant trött, har ont, blir väldigt lätt ofokuserad och kan ha svårt att koncentrera sig. Eftersom att immunförsvaret redan är kraftigt nedsatt så kan bara en vanlig förkylning slå hårt och jag kan jag bli sängliggande i över 2 veckor och knappt kunna röra mig.

Reumatiska sjukdomar drabbar eller ger huvudsakligen besvär från rörelse- och stödjeorganen. Hit räknas bäcken, kotpelare, skelett, muskler, bindväv och andra mjukdelsvävnader som omger lederna. Många tror även att reumatiska sjukdomar endast bara kan drabba lederna, men inflammationsprocessen kan också dra igång inflammationer som till slut kan angripa andra organ i kroppen. Det finns idag inget botemedel mot sjukdomen utan det man gör är att man injicerar/medicinerar med inflammationshämmande, cellgifter och kortissonsprutor hela livet.

På senaste tiden har jag känt mig en aning ensam och kanske precis börjat förstå vad min sjukdom innebär. Detta är något som jag inte riktigt greppat innan, för att man helt enkelt varit för ung för att förstå (wow 18 barre, är ju ”jätte gammal” nu).

Någon månad tillbaka har tankar sköljt över mig och det har varit mycket att ta in. Jag har hela livet alltid försökt blicka framåt och försökt ”glömma” att jag har en kronisk sjukdom. JIA är något jag har växt upp med, och jag vet egentligen inte vad det innebär att vara ”frisk”. Har haft konstant ont varje dag, 24 timmar om dygnet de senaste 7 åren. Det är bara att acceptera läget mer eller mindre.

Trots detta har jag alltid försökt att lova mig själv att sjukdomen inte ska få begränsa mig. Mitt mål är att leva precis som en vanlig person och det har väl fungerat…fram tills detta året då jag blivit rejält sämre.

Jag tror inte att jag har förstått vad allt innebär förns nu. Det enda jag har kvar från kartingen är min hjälm som nu står på hyllan. Jag känner mig helt tom eftersom kartingen var mitt liv. Detta är bland det tuffaste jag gått igenom, det är liksom en del av mig som försvinner för gott. Att jag är för sjuk för att köra kommer aldrig gå in i mitt huvud. Man blir låst

Det är även nu man har insett att det är såhär det kommer bli framöver då det inte finns något botemedel. Jag kommer vara beroende av medeciner, cellgifter och kortissonsprutor resten av livet för att bara vara vid liv och fortfarande ha konstant ont. Det är min vardag.

Jag är faktiskt rädd för första gången kring detta när man inser vad allt innebär. För mig har sjukdomen spridit sig alltmer i kroppen under senaste åren och jag har blivit sämre, det är inget man kan stoppa. Jag känner mig just nu som en atombomb som bara väntar på att explodera.

Det är ganska sällan jag pratar om detta eftersom att jag vill bidra med en positiv energi till folk och detta är inte det roligaste ämnet, men detta är det något som behövder tas upp

Detta är en sjukdom som inte syns men ändå finns där. Det kan vara skönt ibland när folk inte ser att man är sjuk, men samtidigt kan det vara riktigt jobbigt att få förståelse. Ungefär som när man behöver ta hissen eller fråga om sittplats på en fullsatt buss för att man egentligen knappt kan gå men möts av kommentarer om att man är ”lat”

Jag är försöker alltid vara tacksam, glad och positiv varje dag, för det är så jag vill vara som person, men det är inte många som vet om vad jag och många andra dagligen kämpar med bakom den fasaden.

Om ni läste hela vägen hit så tack! Det betyder mycket

/Kram Elli

2 kommentarer

2 kommentarer

    Skriv ett svar

    Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

    Till toppen