Lyckad landslagsdebut

Efter ha haft framgångar i bordtennis och padel, fick jag möjlighet att debutera i parkinsonlandslaget när Ray Kennedy Cup spelades i Ålborg Danmark

Ray Kennedy var en legendarisk Arsenal/Liverpool‑spelare som själv fick Parkinson och blev symbolen för kampen och gemenskapen.

För första gången på otroligt många år ficka jag snöra på mig fotbollsskorna igen och det är något visst, med tuggandet i omklädningsrummet och uppladdning.
Sen att få göra det med likasinnade och olika förutsättningar för oss med Parkinson är häftigt för vi gör det av en enda anledning kärleken till sport och gemenskap.

I landslaget där vi på äldre dagar har fått diagnosen Parkinson är fotbollen en av många sporter vi kan utöva och som vi gjorde det.
Lördagens gåfotboll var speciell och speciellt när man inte får springa, så jäkla svårt det var.

Söndagens sjumannaspel spelades på den största plan jag någonsin sett spelas i den här spelformen.
Lägg därtill spelare då som har parkinson och inte är i toppform fysiskt.

Med urusel kondition var det bara att ta tag i pannbenet och det är det som kännetecknar det här landslaget, för jäklar vilken glöd.
Som många kanske säkert vet eller känner igen sig i så tror man fortfarande att kroppen är 25, och man kan göra allt de där man gjorde på fotbollsplanen som ung – jäklar va fel man har

Efter kramp i båda höftböjarmusklerna och en hel del kramp på övriga kroppen blev det ju så bra till slut.

Efter att förlorat första matchen mot Danmark lyfte vi oss och gör två riktigt bra matcher, där vi spelade väldigt fint passningsspel som gjorde att vi kunde vinna komfortabelt.
I semifinalen var vi inte starka nog och en match om tredje – fjärdepris stod på spel.

Alla grävde längst ner i sin energilåda för att på något vis resa sig för att starta matchen.
England tar ledningen, men vi kom tillbaka och kvitteringen kom.

Vi har chansen att vinna och undertecknad själv hade ett gyllene läge.
Straffar skulle avgöra dramat och där föll vårt svenska landslag ihop och kunde inte ta det efterlängtade bronset.

Efter en av de bästa helgerna på många år vände man hemåt helt ”leabruten” i kroppen, men fy fan va roligt det är med sport.
Att få göra landslagsdebut 51 år gammal är speciellt i sporten man började med när man var 5-6 år.