Tidiga morgnar, långa dagar och sena nätter, ja det är väl det som driver mig till att vilja ännu mer
och det är det som gör mig till en stolt hästtjej!
Jag heter Emelie Brännlund och är 21 år gammal, jag rider och tävlar för Halmstad fältrittklubb
med min häst Zorongo. Zorro som jag kallar honom, har jag ägt snart i 4 år, det har varit år med
blod, svett och tårar, men idag står jag som en stolt hästägare till denna fina häst.
Vi har placeringar upp till 1,30, silver och guld i DM, deltagit i The tour of amatours i Falstebo både 2014
och 2015, och mellan dessa fina framgångar har vi haft våra motgångar och varit lååångt ner på botten men klättrat oss upp igen.
Det är en väldigt unik sport i sig, det blandas tjejer och killar, alla tävlar mot alla kan man säga det
är bara åldern som kan spela roll ibland. Med det kan jag säga att jag är ganska stolt över
ridsporten, vi alla är lika mycket värda oavsett kön.
Det är en väldigt maffig sport i sig, nästan livsfarlig om man tänker efter. Man vet aldrig vad som
kan hända oavsett hur mycket förtroende du har för din häst och den har för dig. Det kan handla
om små rörelser, enstaka sekunder så kan allt vara över. Det är maffiga djur som vi håller på med,
levande varelser med känslor och viljor som vi inte kan styra.
Det är inte bara att sitta där uppe och ¨åka med¨, om det vore så enkelt hade nog inte jag hållit på
med denna sporten. Jag tycker det är charmen i sig att man kämpar, det handlar inte om nått
annat än att kämpa i denna sporten om man vill något.
En tävlingsdag är en dag med mycket tankar och små saker som skall bara ska sitta på sin plats.
Man har en bana på 14 hinder och kanske 16 språng som skall memoreras i huvudet, du ska
känna dig peppad och säker på det du skall utföra. När det är på sin plats och allt är i ordning så
skall du upp på hästen. Man kan känna sig super laddad och allt känns så bra och väl förberett.
Hästen kändes super dagen innan tävling och verkade pigg på tävlingsdagens morgon, men när
du väl sätter dig upp så kan det kännas helt tokigt. Inne på banan tänker du ¨innerhand mot
ytterben, blicken mot nästa hinder, stadig sits, bra tempo, banan memoreras i 190 i ditt huvud och
samtidigt som du tänker och gör allt detta så skall du få en häst på flera hundra kilo att utföra det
du vill. Enkelt va? Ja, det kan man tycka, men det mista lilla fel eller liten onödig rörelse i handen
så kan de vara kört. För mig har det tagit nästan 4 år att få mig och min häst dit vi är idag, och jag
vet att jag ännu inte har hittat alla knappar som skall fungera, och det kommer aldrig komma den
dagen då jag är helt nöjd, det går bara inte, denna sporten har aldrig dagar som är lik den andra,
och det älskar jag! Hästar kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat. jag kommer aldrig någonsin ge
upp fast att man gräver ner sig totalt ibland och ställer frågan varför man håller på med denna
sporten. Varenda sekund, minut, dag och år är värld detta, och få gå igenom så mycket med sin allra bästa vän.
Never give up on a dream, they just take time to come true .
